Helg i Osby..

Det här är vad man möter direkt innanför dörren hemma hos mammi och pappi...inte den vanliga städade hörnan där inte..

Denna röra beror på att min kära syster Tina, hennes två barn och hund befinner sej i huset.

Min kära syster är lite av en slarver (jag likaså) men vår mor är nog raka motsattsen, alltid haft jätterent och snyggt omkring sej men det går inte när man har två utflugna barn, plus barnbarn och en hund på besök i huset.

Nu kan jag ju inte säga att Syrran gjort denna röra, bara det som hänger och ligger på stolen (och nu såg jag visst att den bruna tröjan faktiskt är min, som sagt jag är likadan).

Adelia, det lilla livet, är väl kanske den som stökar mest, så fort mamma plockat upp lite, som hon gör typ hela tiden för att man ska ha någon yta golv att komma fram på, så häller Adelia ut något nytt eller hittar hon på något annat hyss, haha.

Mamma säger ju dock att det faktiskt inte är vi som stökar och skitar ner så mycket..det är lilla simba (eller stora kanske) han fäller så himla mycket så fast man städat så är det två timmar senare lika skitigt som innan.
Pappa försökte göra alla en tjänst så han frågade grannarna, som har en likadan hund om de ville bli simbas nya föräldrar, de vägrade dock, konstigt nog upplevde frun i huset samma med hundhår överallt varpå hon dammsög två gånger om dagen.

Med enkel matte så förstår man ju att med en hund till så hade det ju blivit dubbelt så mycket städande.

Det här är då "gästrummet" som blivit överröst av mej, Tina och Albin.
Denna mjuka, riktigt goa, knirrfria säng...hrmm kanske inte...men här har iaf jag och Tina sovit. Gick bättre än förra gången vi sov tillsamman iaf, då var Tina gravid och stor, väldigt stor. När Tina då vände sej om, som kräver endel arbete när man är några kilo tyngre, höll hon på att knuffa ner mej rätt in i elementet, fick inte så mycket sömn den natten...men vem behöver sova...inte jag iaf?

Försökte lägga in en bild på Adelias nya "bruna" docka som heter "Mimmi". Adelia, som är en liten gnutta "lillgammal" och fruktansvärt noga med att allt som man leker skall göras som på riktigt, hon tyckte att jag skulle amma Mimmi när hon vaknat från sin middagslur.

-Mimmi hungri...hon äta dina bröstana. (hon pekar på mej och börjar slita i min tröja.) Det är nu jag, snällt men bestämt säger till henne att jag faktiskt inte är Mimmis mamma så hon ska inte alls äta något från mej.

Adelia får då sin berömda "surmin" som verkligen är en upponedvänd glad mun...mungiporna hänger verkligen riktigt långt ner. Tina tycker ju såklart synd om henne så hon säger -Men frida, det är ju bara vi som är här, du kan ju låtsas....? Mycket gör jag för Adelia men...LÅTSAS AMMA? där går gränsen...jag säger nej och Adelia börjar stortjuta, mormor som vill alla väl försöker trösta och säger att -Adelia det är ju du som är Mimmis mamma, du kan ju mata henne? Adelia gråtskriker då ut något liknande som -Ja int såna bröstana som fija...

Man får alltid sej ett gott skratt när man träffar barn...

Som ni säkert förstått ligger mina syskonbarn mej väldigt varm om hjärtat. Känns konstigt att man ska få egna (någon gång i framtiden) som man faktiskt kommer att skydda och älska ännu mer, känns lite som att jag inte kan älska MER. den som lever får se.