Tyngden från mina axlar!

Här ser ni vad jag hade för mej idag...just det, fixat mitt körkort...puh säger jag bara...hur nervös kan man bli?

Men egentligen tyckte jag inte det var så farligt när jag väl kommit iväg, prövaren (eller vad fan man ska kalla dom) var hur go och trevlig som helst, han småpratade när han skulle och va tyst när jag gjorde något lite krångligt, jättebra helt enkelt!

Fick, vad jag tycker en rätt lätt uppkörning, landsväg, motorväg, villaområde...dock backning runt hörn som var min absoluta fasa...men fan, intalade mej själv att jag minskäl kan detta och jag kan lova att jag aldrig smekt trottoarkanten så fint som denna dag!
Väl tillbaka på vägverkets parkering dunkade hjärtat på i något för hög fart...

Så sa han -Du är godkänd, det var bra!

-Så jag har alltså körkort nu? sa jag

-Javisst!

-Menar du verkligen det?

-Ja, verkligen!

Jag slänger då mej runt hans hals och skrattgråter -Tack! i hans öra...efter detta har jag ett något suddigt minne...han babblade på om hur långt tid det skulle ta och få själva kortet och att jag inte fick köra utomlands med pappert jag fick idag osv...men det ända som fanns i mitt huvud var att hoppa ut ur bilen och skrika allt vad jag kunde av lyckan!

Väl ute ur bilen mötte Peter (chefen på körskolan) mej med en stor kram och grattis!

Men den viktigaste jag letade efter var ju Lennart som hjälpt mej genom denna (helvetes) tid...och så såg jag honom, jag tjoade och skuttade/hoppade/sprang fram till honom och skrek

-Jag klarade det!!!! Han upplyste då mej om att det inte var någon överraskning för honom...men jag såg att han var himla stolt över mej!..

Kommer sakna Lennart, Peter och kristell som jag haft så bra kontakt med...

Här har ni lilla Lennart (inte så klar bild men iaf)...han kommer också från Osby...nog därför vi hittat varandra så bra..samma torra kassa humor!

GLAD som tusan är jag idag iaf...nu ska jag susa och fräsa rundor!!!!

Ha det bra!

Trött!

Önskar jag kunde länka till en doftsida där man kunde lukta på min underbara allrengöring som jag har just nu...AJAX fête des fleurs "sunshine lily"...den kan få mej att torka golven varje dag..

Det finns ju absolut inget bättre än att sätta sej i soffan helt utmattad och trött och titta på allt man puttsat, gnott och dammat på, under, emellan och i...man är så nöjd med sej själv...det är så rent och fint och man är äntligen värd en god paus.

Känner att jag, både på gott och ont, börjar bli mer och mer lik min kära mor...när jag var liten förstod jag absolut inte varför hon var tvungen att städa HELA tiden...drygt när hon väsnades när jag tittade på tecknat ju. Varför städa? det blir ju skitigt lika fort igen tänkte jag..

Nu har jag det själv likadant, jag städar och fejar så fort jag får en stund över och Mattias är den som klagar på att jag ALLTID ska städa...han tycker en månadsstädning räcker, jag kan då poängtera att detta inte är något skämt fråns hans sida, i somras hade jag tre veckors semester och åkte hem till mina föräldrar för att få lite lugn och ro och när jag kommer hem har han absolut inte ens tittat åt dammsugarens håll...undrar åt vilket håll han tittat...det var (enligt mej) helt fruktansvärt..dammråttor i hörnen, grus över hela golvet och ett tjockt dammlager på våra fina svarta möbler...ja usch bara...men det värsta var att disken i diskmaskinen hade möglat, ja du läste rätt MÖGLAT! Det är ju sånt som händer när man ALDRIG sköljer av tallriken INNAN man sätter in den i diskmaskinen och man resonerar på det vis "att om inte diskmaskinen är full sätter man inte igång den"...men HALLÅ? den blir ju aldrig full inom lagom tid när man bara är EN person...!!!

Varför kan män helt enkelt inte tänka själva en enda jävla gång?

Varför måste man komma ihåg vart de lagt sina bilnycklar, sin plånbok, om deras tröja behöver tvättas eller inte..

Nu när jag själv sitter och ser vad jag skriver blir jag förstummad över att jag, FRIDA, har blivit en husmor...en ny mamma till min sambo...jag har blivit min mamma...

Mamma har alltid tagit hand om oss tre barn...eller fyra blir vi ju med pappa för han är nästan den som har behövt mest hjälp...inget ont om min pappa, han är världens bästa, men utan mamma hade han gått under...och det vet han nog själv också innerst inne ;)

Nu när jag sitter här och tittar på mattias där han sitter i soffan med huvudet i en något obekväm ställning och öppen "sovmun" blir jag ändå varm i hjärtat...konstigt det där...han kan knappt bre en macka själv men ändå så är det i hans famn jag känner mej trygg och skyddad..

Tror det är den där kärleken som spökar :)...och lite hopp?...mamma säger ju att dom bättrar sej lite, lite grann med åren...pappa är ju till och med vad man kan kalla riktigt huslig nu för tiden...så jag får se om Mattias är något huslig om 30 år...hoppas det...men tror faktiskt det är kärleken som kommer ta oss genom livet, likadant som den tagit mamma och pappa...tror inte Mattias blir något huslig de närmsta 10 åren...han har inte visat några tecken på det än iaf...men som jag brukar säga

Hoppet är det sista som lämnar en...