MÄN?

Hur kan Män tänka som dem gör? Var är det tankarna inte riktigt kopplar, eller kommer fram?
Har dem något typ av filter som rensar bort tankar om romantik, kärlek, respekt och ömmhet?
Är det bara sport, pengar och sex som kommer igenom?
Om det nu är så att dem har ett sådant filter, kan man då köpa ett nytt? Ett nytt som funkar lite bättre än det gamla?

Om bara män hade ansträng den hjärna de blivit begåvade med hade nog fler förhållande funkat...!? Jag menar hur svårt är det egentligen att göra en kvinna glad, lite blommor då och då, en överraskning liknande att mannen lovar att laga mat OCH diska och bara ta hand om sin kvinna för EN ENDA kväll i och med att kvinnan gör det resten av årets alla dagar, eller bara en kram, en kram där mannen bara visar "åh vad jag är glad att jag har dej" och inte har någon typ av baktanke med det, som de faktiskt oftast har.


Visst vi kvinnor är väl kanske inte de lättaste att förstå, vi pratar kanske lite i gåtor.
Ex är ju -En man o en kvinna i en bil. De kör förbi ett kaffé, kvinnan säger, -gud vilket mysigt litet ställe, mannen bara mummlar -mmm, visst. Och kör vidare.
Om vi byter ut mannen mot en kvinna, då hade ju denna kvinna förstått att hennes vännina kanske var sugen på kaffe och ville fika en stund och genast svängt in på kaffét.

Men hallå, ska man verkligen behöva be om att få bli överraskad lite då och då?
Vi kvinnor vill inte be om grejer, vi vill att mannen ska göra grejer av sej själv, för att han vill göra en glad osv, men ack nej. Tror vi kvinnor har lite för stora tankar om män, vi förlorar aldrig hoppet, -Kanske, kanske en dag gör han något för att visa sin uppskattning.
Kvinnor, eller jag själv iaf, gör gulliga saker naturligt, för att jag älskar.
I och med att jag älskar, vill jag visa det också så att personen ifråga inte tror att ja tar den för givet, är ju lätt hänt. Män tänker nog inte så?

Sitter och funderar om det kanske bara är jag (och mina kollegor) som har det såhär, eller om det finns fler ouppskattade kvinnor där ute?

Kanske är jag gnällig? kanske ska jag hoppa jämnfota, klappa händerna och skrika uppmuntrade ord som "bra gubben, duktig kille" när han gått ut med soporna för att han verkligen inte kunde trycka ner mer i den, fast han verkligen försökte.

Men vem ska då uppmuntra mej när jag städar, tvättar, bäddar, diskar, betalar räkningar, klipper gräsmattan osv?

Jag behöver inte mycket, respekt och trygghet..och lite avlastning då och då.